Hopplös cancer i bukspottkörteln kan botas!
Vid årsskiftet 1994/95 vände jag mig till min vårdcentral efter en längre tids buksmärtor.

Då besvären fortsatte och blodanalysen visade abnorma levervärden bad jag om remiss för röntgen, men detta avslog husläkaren med svaret ”att det skulle förstöra statistiken om man remitterade patienter på så vaga grunder”. I en senare begärd journalkopia står ”På direkt fråga förnekar patienten att hon dricker”.

I mars – 95 fann jag en lördagsmorgon en annons om en Alternativ Cancerkongress, som skulle äga rum samma dag i Stockholm. Av medfödd vetgirighet for jag dit in och lyssnade på ett flertal föredrag. Jag fann ett föredrag av en Josef Östlund från Mistelgården mycket intressant, varför jag även köpte hans bok ”Kan rätt kost bota cancer och andra sjukdomar”.

Då mina besvär fortsatte vände jag mig i maj – 95 till min företagsläkare, men utan resultat, och kontaktade sedan på hösten Sabbatsbergs Närsjukhus. Förutom buksmärtorna hade jag då även börjat tappa känseln i höger ljumske och ner till knäet. Vidare tillkom kramper i höger sida. Ortopedläkaren skyllde mitt känselbortfall på mitt ovanliga yrke. Under tiden hade jag även i två års tid besökt en gynekolog för blödningar men utan någon bättring. En gallröntgen visade på förtjockade gallväggar, varför medicinläkaren sände mig till en specialist han kände på Danderyds Sjukhus.

Jag fick det ödesdigra beskedet i juni 1996. Jag hade cancer i bukspottskörteln. Undersökningen visade att tumören inte gick att strålbehandla. Läkaren gav rådet att jag skulle ta väl vara på det halvår jag hade kvar att leva. Läkaren utgick från att dödligheten av bukspottskörtelcancer är 96 % inom fem år och 98 % efter tio år.

Jag plockade fram och läste Josef Östlunds bok på nytt. Östlunds lära baseras på professor Beardh´s och dr Krebs´ forskning på cancercellers svagheter, där B17 och Laetrile blev resultaten.

Jag började själv grodda mungbönor hemma och intog vitaminer, mineraler och Omega 3-fettsyror. Josefs råd gav effekt.

Fantastiska saker hände med mig. Blödningarna från underlivet upphörde, svullnaden i hela kroppen gick ner och känseln som jag förlorat i höger ben började återvända. Efter tre veckor med dieten hade jag blivit av med 12 kilo överflödig vätska i kroppen.

Efter ytterligare två veckor vistades jag under 12 dagar på Mistelgården. Kramperna i magen avtog. På Mistelgården lärde jag mig laga mat där Kerstin och Josef Östlund var mina läromästare.

Vid återbesöket på Karolinska sjukhuset i Solna visade röntgen att tumören slutat växa. Läkaren mötte mig med ett förvånat: ”Vad har du gjort”, följt av ett ”fortsätt med det”.

Jag var ändå lite hispig – jag hade trott att tumören var helt borta, men vid telefonsamtalen med Josef berättade han att en tumör inte försvinner hux flux utan nu återstår det för kroppen att rensa upp. Jag tog tillfället i akt att resa till Santa Monica i Polen för att främst ta del av deras behandling med hypertermi (värmebehandling).

I Stockholm fortsatte jag med regelbundna röntgenundersökningar och efter tre och ett halvt år hade hela tumören försvunnit. Det tog alltså hela sju halvår för mig att besegra den tumör som enligt vetenskapen skulle tagit livet av mig inom loppet av ett halvår. Min kost består av B17-rika vegetariska livsmedel som hirs, bovete, sesammjölk, kassava och 20 aprikoskärnor om dagen. Sötmandel äter jag som godis mellan målen.

När jag fick diagnosen var jag oförstörd i övrigt. Jag hade inte opererats, fått strålning eller cellgifter. Jag kunde därför börja min helande process direkt. Det blev min räddning.

Uppföljande undersökningar med datortomografi visade att tumören inte hade vuxit någonting efter upptäckten 1996.

Min läkare anser att jag lever på övertid och tyckte senast att jag ska ”leva som vanligt och sluta med den äckliga maten”! Vid en magnetröntgen i mars 2000 visade det sig att nu var tumören helt borta. Kroppen har själv tagit rätt på dess döda celler. År 2006 gjorde jag den senaste magnetröntgen som inte visade på någon aktiv tumör.

Idag, 2012, har jag inga symtom eller sviter av mitt val. Även några vänner och släktingar har använt samma metod med gott resultat. Nu är mina bekymmer dock att benmärgen inte fungerar som den borde göra.

Jag är kanske unik I Sverige som överlevt min sjukdom nu i 15 år. Allt tack vare att jag kom i kontakt med Josef Östlund.