Mina föräldrar hyr sitt boende av ett äldre par från Stockholm. De har sommarstuga några mil härifrån. När de var och hälsade på sina hyresgäster berättade frun att hon snubblat mot en stor sten i trädgården och fått ett sår på smalbenet som inte ville läka. Att det var besvärligt att åka in till distriktssköterskan flera mil för att få hjälp med det några ggr i veckan.

Min mamma berättade för mej, jag känner dem ju också, och jag sa att det var väl ett bra tillfälle att prova mina idéer. Hon är nämligen också som många andra lite skeptisk till en del alternativa behandlingar, och föredrar oftast "doktorns piller". Men hon pratade med den gamla damen, och det blev att jag följde med då de var bjudna dit på kaffe, ett par dagar senare.

Det såg inte så kul ut under bandaget, såret ville vätska sej och den lilla tendens till sårskorpa som bildades i kanten släppte mycket lätt och så var det lika dant igen. Eller snarare att det blev värre då den lilla skorpan gärna tog med sej av det tunna skinnet då det släppte.

Men jag berättade hur vi kunde försöka göra, och hon var villig att ge det en chans. För att sedan själv göra detta morgon och kväll, och att ha det utan bandage så det fick lufta så mycket som möjligt, bara ha något på under natten så att det inte skulle skava mot sängkläderna och kleta ner dem. Vi "duttade" först såret rent med Ionosil, sprayade sedan lätt och lät lufttorka. Därefter lade vi på en tunn hinna av en örtsalva som kallas "Fotbot", innehållande ringblomma och kärleksört som verksamma beståndsdelar. Redan nästa gång hon besökte sköterskan förundrade denne sej över att det helt plötsligt börjat läka så bra. Och det dröjde inte många dagar förrän det besvärliga såret var ett minne blott. Vid sådana tillfällen blir man ju jätteglad över vad naturen har för gåvor, bara den får lite hjälp, och vi vågar prova.